När man är barn är allt enkelt. Någon bokar tider, någon kör en till mottagningen, någon sitter med i väntrummet och någon betalar på vägen ut. Man behöver bara dyka upp, öppna munnen och göra som man blir tillsagd. Sen är det klart, och man får kanske en klistermärke eller en liten leksak på vägen ut. Tandvård är något som bara händer, som en del av livets ordning.

Sen blir man vuxen. Och plötsligt är det ingen som påminner längre. Ingen som ringer och bokar tid, ingen som kör, ingen som betalar. Det är bara du, din almanacka och den där avlägsna känslan av att det nog är dags snart. Men det är alltid något annat som är viktigare. Jobbet, barnen, träningen, den där serien på Netflix. Tandläkartiden skjuts upp, från månad till månad, från år till år.

Det handlar inte om att man inte bryr sig. Det handlar om att vuxenlivet är fullt av måsten, och tandvård är ett av de måsten som går att skjuta på utan att det märks direkt. Tänderna gör inte ont, de ser hyfsade ut, varför skulle man lägga tid och pengar på att gå i onödan? Det är först när det börjar värka som man ångrar sig, och då är det för sent att åtgärda med en enkel undersökning.

Föräldraskapet förändrar perspektivet (även på sånt som karies), men inte alltid på rätt sätt. Man blir jätteduktig på att boka tider till barnen, att påminna dem om att borsta, att kontrollera att de använder tandtråd. Men sig själv glömmer man bort. Det är som att ens egna tänder hamnar längst ner på prioriteringslistan, efter allt och alla andra. Man är den som kör, inte den som blir körd.

Ekonomin spelar förstås roll. Tandvård är dyrt, särskilt för den som inte gått på länge och har mycket att ta igen. Det är lätt att tänka att man väntar tills man har råd, tills lönen är lite högre, tills den där räkningen är betald. Men sanningen är att det aldrig blir perfekt läge. Det finns alltid något annat som behöver pengarna mer. Och medan du väntar växer problemen, och priset med dem.

Rädslan finns där för många, även i vuxen ålder, för saker som tandläkare Älvsjö. Den där känslan av maktlöshet när man ligger där med öppen mun, oförmögen att prata, med någon som petar och borrar. Det är en av få situationer i vuxenlivet där man helt överlämnar kontrollen. För den som är van att bestämma själv kan det vara nog för att man ska dra sig undan, år efter år.

Skammen är en annan faktor. Man vet att man borde gått oftare. Man vet att man inte använt tandtråd som man borde. Man vet att det kommer att synas. Att sätta sig i den där stolen och möta någon som ser allt, som kan bedöma ens försummelser på några sekunder – det kräver mod. Mer mod än de flesta tror.

Men tandläkare är inte domare. De är hantverkare som lagar det som är trasigt. De har sett allt förut, och de dömer inte, även om du bara är där för tandblekning. Deras jobb är att hjälpa dig att få ordning på tänderna, inte att skuldbelägga dig för att du inte kommit tidigare. Det är värt att påminna sig om när man sitter i väntrummet med bultande hjärta.

Tekniken har gjort tandvården både bättre och mer skonsam. Bedövningen är effektivare, borrarna är tystare, materialen håller längre. Det är inte samma sak som när man var barn, med monstermaskiner och obehagliga ljud. Ändå sitter bilden kvar i huvudet, som ett spöke från förr som vägrar försvinna.

För den som verkligen har svårt att komma iväg finns hjälp att få. Många mottagningar erbjuder akuttider för den som har ont, och det går att boka via nätet utan att prata med någon. Vissa har till och med kvälls- och helgtider för den som jobbar dagtid. Det handlar om att hitta en väg in, en tid som passar, en tandläkare man känner förtroende för. När man väl har det blir resten mycket enklare.

Förr eller senare måste man ändå gå. Tänderna påminner till slut, på ett eller annat sätt. Frågan är om man vill komma dit i lugn och ro, med en enkel undersökning som kan avvärja problem i tid, eller om man vill vänta tills det gör så ont att man inte har något val. Det ena är billigare, mindre obehagligt och mycket mer skonsamt. Det andra är dyrt, smärtsamt och stressigt.

Ändå väljer så många det andra. För att det är så lätt att skjuta upp. För att livet är här och nu. För att tänderna alltid kan vänta lite till.

Men de väntar inte. De blir bara sämre.